Kristus Konung

Jesus Christ - detail from Deesis mosaic, Hagia Sophia, IstanbulHistorien om David är värd att berätta. Den är en hel roman. David (namnet betyder förmodligen “den älskade”) var vallpojke, den yngste i en stor skara bröder; detta var omkring år 1000 före Kristus. Han var ljuslätt, hade vackra ögon och ett behagligt utseende. I sitt obegripliga rådslut valde Gud ut just denne vallpojke till kung i Israel. Också hans bröder var ståtliga att skåda, men ingen av dem blev vald av Gud. David kallades direkt från sin fårhjord, och Herren befallde sin profet Samuel att ta fram smörjelsehornet och smörja David till konung mitt ibland hans bröder, och det heter att Herrens Ande kom över David från den dagen och i fortsättningen. David var musiker och poet, och 73 psalmer i Psaltaren tillskrivs honom. När den heliga Arken närmade sig Jerusalem gick denne kung ut och dansade av glädje inför den. Han älskade verkligen sin Gud. Han kallas “Israels ljuvlige sångare”, och hans sista ord var: Herrens Ande har talat genom mig, och hans ord är på min tunga.

David grundade en självständig stat som sedan levde vidare i minnet som Israels ouppnåeliga idealstat. David uppträdde både som kung, profet och präst.  Kungen ansågs i det gamla Israel ha fått sin makt från Gud, och han var bärare av Guds Ande. Profeten fick tala ord från Gud och tolka både Guds vilja och folkets nöd. När gåvorna till tempelbygget var klara trädde David fram som en präst inför hela församlingen och riktade en prästerlig uppmaning till den: Lova Herren, er Gud. Och hela församlingen föll ner inför Herren — och för kungen, hans ställföreträdare.

David var en stor människa och en stor syndare. Han drabbades av obegripliga motgångar. I alla situationer sjöng han sitt jubel och sin nöd inför Gud. Efter hans död splittrades riket för att senare upplösas och utplånas. Men aldrig glömde man David, den lysande kungen, idealgestalten, den Smorde, Messias. Man väntade hans återkomst som den kommande Fridsfursten, den som skulle återupprätta riket i dess forna glans.

Historien är värd att berätta, därför att Jesus i allt han gjorde och sade hade David i åtanke. David var förebilden för Kristus, kungen, profeten och prästen. Kristus smordes med glädjens olja, Anden, mer än sina bröder. Han är profeten som auktoritativt kungör Guds vilja. Han är prästen som på människornas vägnar frambär deras offergåvor och vädjar för dem inför Gud. Jesu mor Maria visste mycket väl att han var Davids son, eftersom ängeln vid bebådelsen hade lovat henne: Han, Jesus, skall ärva sin fader Davids tron, och han skall härska i evig tid, och hans välde skall aldrig ta slut.

David var förebilden för Jesus, som är förebild och frälsare. Jesus, Davids son, mottog kungahyllningen när han red in i Jerusalem och folket ropade Välsignad han som kommer, Konungen. Men han är inte som andra kungar. Jesus fanns före tid och rum. Universum hålls samman till en enhet i honom. Han är Herre över alla makter i himmel och på jord. Denna Allhärskare har verkligen rätt till vår underkastelse.

Andra kungar underkuvar folken och sätter skräck i sina undersåtar genom terror och maktmedel. Kristus kommer maktlös. Han solidariserar sig med sitt folk, inklusive de mest förnedrade, föraktade bland dem. Denne kung mötte ett obegripligt motstånd. Han lade av alla privilegier när han blev människa, ett barn i krubban i Betlehem, till slut avrättad som förbrytare. När Guds allmakt kommer till världen utan att utöva sin makt uppfattas maktlösheten som hotfull, vilket säger mycket om den fallna människan. Hon låter sig gärna terroriseras, manipuleras och underkuvas av alla möjliga andliga makter, men när Gud kommer maktlös mördar hon sin Gud.

I slutet av denna tragedi möter vi, genom evangelisten Lukas försorg, Jesus, Konungen, bland de lägsta, behandlad värre än ett djur mellan två andra föraktade varelser. Rövaren får höra orden: Idag skall du vara med mig i paradiset. Vad säger detta oss?

Kristus är Konungen som kommer för att återinsätta människan i det förlorade paradiset, återinsätta människan i den kungliga värdighet som hon genom synden hade abdikerat ifrån. Människan, Adam, är den störtade konungen. När Jesus avrättas mellan två förbrytare, då visar detta Gud som är solidarisk med människan i hennes värsta elände. Han har blivit en av de nedersta. Han kommer till människan som är korsfäst på sin vanmakt, sina lidelser och sitt självförakt.

Rövaren hade sannolikt brutit mot alla Guds bud, inklusive det femte genom att bli mördare. Rövaren är bilden av människan som spelat bort alla sina chanser, som spelat den mänskliga frihetens drama och gjort det till tragedi. Han fick aldrig chansen att göra bot, att ställa tillrätta. Hans enda uppriktiga bön var: “Jesus, du underlige konung, som trotsar alla beskrivning, tänk också på mig, när du kommer med ditt rike.” Hans bön blev hörd. Adam återinsätts i paradiset.

Jesus är kungen som vill härska över de sina genom att locka fram deras kärlek. Han vill inte tvinga fram någon lojalitet genom våld och hot. Han vill mötas av kärlek, den enda kraft som kan skapa enhet och sammanhållning, lojalitet och trohet.

Kristus konungen är här nu, lika maktlös som då. Han uppträder med enkla ord och under bröds och vins ringa gestalter. Han kunde tvinga oss till vad som helst, om han använde sin makt. Men då vore vår trohet, vår lojalitet med vår konung, ingenting värd. Nu inbjuder han oss, lockar oss. Här vid altaret utövar han sin kungamakt till att förvandla bröd och vin till sin kropp och sitt blod och inbjuda oss. När vi säger Amen till den stora eukaristiska bönen och när vi tar emot kommunionen, då är detta en lojalitetsförklaring till Kristus konungen.

Sakrament är ett latinskt ord som bland annat betyder ’ed, försäkran’. Att ta emot ett sakrament är att försäkra Kristus sin trohet. Må då inte vårt liv motsäga det vi med våra läppar försäkrar och med vår mun tar emot, Kristus, konungen.

I Kristus är David, Adams son, Människan, återinsatt i sin kungavärdighet, bärare av helig Ande, jordens präst och sångare, som frambär sig själv som en gåva och ett offer, så länge vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår Herres Jesu Kristi återkomst, då de förnedrade slutligen och för alltid  skall upprättas och föras in i den älskade sonens rike, ”sanningens och livets rike, helgelsens och nådens rike, rättvisans, fredens och kärlekens rike”.

Anders Piltz OP, Lund 

Anders Piltz, Lund

Anders Piltz, Lund

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *