Jesu avskedsbön

7. søndag i påsketiden, år A

Farewell discourseVi befinner oss för under dessa dagar i ett tillstånd av stor förväntan. Jesus har stigit upp till himmelen och lämnat oss på jorden, dock inte ensamma, utan med ett löfte om den Helige Ande. Vi väntar på Anden. Denna tid kunde beskrivas som en kort adventstid: Före julen väntar vi på Jesu födelse, nu väntar vi på hans Ande. Adventstiden börjar Jesu fysiska närvaro på jorden, Kristi himmelsfärd är dess slutpunkt. Än en gång lever kyrkan i förväntan, nu på Anden som kommer att vara närvarande i hela Guds kyrka, inte bara på ett geografiskt ställe på jorden så som Jesus under sitt jordiska liv.

Dagens evangelium är en del av  som han riktar till Fadern före sitt lidande och sin död. Jesus ber först att han skall bli förhärligad av Fadern och samtidigt ger han oss inte mindre än nyckeln till det eviga livet: Att vi känner Fadern, “den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” som är vägen till det eviga livet. Fadern har tagit oss bort från världen och gett oss till Jesus. Jesus vill inte be för världen, utan för oss. Världen är sannerligen någonting negativt i Jesu ord. Jesus talar inte om någon slags öppenhet mot världen utan vill klart avgränsa sina lärjungar från den. Är det meningen att vi ska fly från världen och till och med hata den? Kyrkan ber för världen många gånger om dagen i mässan och i tidegärden. Vi måste förstås vara öppna mot våra medmänniskor och deras problem. Men samtidigt måste vi komma ihåg vår roll som Kristi lärjungar. Vi måste även komma ihåg vad världen har att erbjuda: Fullständig förnekan av Jesu lära. Om vi tänker på vårt dagliga liv i de nordiska länderna, är det ett klart koncept som vårt samhälle har att erbjuda. Konsumera och njut! Efter all konsumtion och njutning blir det dock inte mycket över. Bara en människa som inte är lyckligare än tidigare. En människa som fortfarande lider av samma inre tomhet som förr. En människa som ändå har svårt att förstå att denna tomhet bara kan fyllas av Gud.

Till slut ber Jesus om enhet för lärjungarna. Det är klart för oss var denna enhet finns: i Jesu kyrka, i katolska kyrkan. Den kristna enheten hotas emellertid av världen. Världsligheten är vägen till oenighet och konflikter. Världen får makt i kyrkan när individet lyfter sig ovanför kyrkans enhet, lära och tradition. Hur ofta finns det exempel på detta under kyrkans långa historia! Hur ofta möter man personer i historian som säger sig veta bättre än kyrkans långa tradition hur exempelvis Bibeln skall tolkas eller sakramenten firas! Och hur ofta har sådana personer fungerat som verktyg med vilket världen har attackerat kyrkans enhet! Enheten var hotad från och med kyrkans början. Det dröjde inte länge innan till och med apostlarna hade olika åsikter om hur kyrkan skall förhålla sig till judisk lag. Idag kämpar kyrkan med helt annan slags problem. Världen försöker stämpla vissa moralvärden, som kyrkan representerar, som intolerans. Denna falska tolerans leder bara till obegränsad relativism och värdelöshet. Kyrkans medlemskap förutsätter idag av var och en av oss först och främst djup ödmjukhet inför den Helige Andes kraft. Vi måste likaväl starkt lita på Guds kraft att leda kyrkan rätt i världen oberoende av tidens moden och trender.

Nikodemus Heikman Legdominikaner, Helsinki

Nikodemus Heikman
Legdominikaner, Helsinki

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *