Vi är kallade och sända till världen för att den ska få liv

8 augusti 2014 – vår helige fader Dominikus fest (Lukas 10: 1 – 9)

HjelpeAtt kallas och att sändas. Det är det som vårt evangelium i dag handlar om. Och det är också det som vårt liv som kristna handlar om. Vårt evangelium i dag handlar så om oss. Om att vi är kallade och sända till världen för att den ska få liv.

Därför är det ett evangelium som också är särskilt lämpat för i dag då vi firar vår helige fader Dominikus. Han hörde vad detta evangelium sade till honom och han gjorde det till sitt. Så mycket att också han samlade lärjungar omkring sig, som han sedan sände ut. Två och två, så som evangeliet säger. Han gjorde som hans Herre gjort – apostlar av sina lärjungar.

Visst har Lukas redan tidigare i sitt evangelium skrivit om den gång då Jesus utser tolv av dem som följer honom till att bli hans apostlar. Den gången då han kallar de tolv att bli de första av en lång rad kristna som allt sedan dess har följt Jesus och gjort det han befallt. Han kallade då de tolv att vara de som först går ut, de som går i bräschen. Men i dagens evangelium kallar han ytterligare sjuttiåotvå av sina följeslagare att bli hans apostlar och han sänder ut även dem. Med det sätter han igång en rörelse som fortsätter än i dag. Av dem som följer Jesus kallas några att på ett särskilt sätt bära fram hans budskap. Det som säger: Guds rike är snart hos er.

I dag när Jesus sänder ut sina lärjungar säger han till dem: Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. De orden speglar vad som händer inom Jesus när han möter människorna på sin väg genom Landet – han fylls av medlidande med dem. Det som senare kommer att ske med Dominikus när han vandrar på vägarna och möter människorna. Herre ha medlidande med ditt folk. Vad ska hända med syndarna?

Men varken Jesus eller Dominikus stannar vid medlidandet. För när deras kärlek möter människornas lidande övergår medlidandet i barmhärtighet. Och det är skillnad på medlidande och barmhärtighet.

Medlidande tycker bara synd om, men barmhärtighet vill också göra något åt saken. Barmhärtigheten vill förbättra situationen för dem som lider. Det är därför som Jesus i dag säger till sina lärjungar att de ska be om arbetare i Guds skörd. Och han gör än mer – han sänder ut dem som de första i Kyrkan att vara Guds händer för att lindra världens nöd. Det som så blir alla kristnas uppdrag. Därför att följa Jesus är att vara barmhärtig som han var barmhärtig.

Kallelsen och uppdraget att vara barmhärtig får varje människa som döps in i Kyrkan, Kristi kropp, redan i dopet. För genom dopet blir varje kristen en levande byggsten i henne. Hon som här i tiden i Kristi ställe och i totalt beroende av honom fortsätter den gärning som han började. Men för att kunna vara barmhärtiga måste vi våga släppa in Jesus i våra liv.

Och när vi släpper in Jesus i våra liv kan vi också gå in hela det uppdrag som vi får i dopet och som är att i Kristi efterföljd vara präst, profet och kung. Som delaktiga i hans prästerliga uppdrag viger vi världen åt Gud genom honom med våra böner, vårt arbete, våra liv och familjer. Som delaktiga i Kristi konungsliga uppdrag har vi i uppgift att söka att förbättra världen, så att allt formas enligt rättfärdighetens normer. Och för att bättre förstå vad det betyder att vara delaktiga i Kristi profetiska uppdrag ska vi gå till Andra vatikankonciliets dokument Lumen Gentium (§ 12) där det står: Guds heliga folk har även del i Kristi profetiska ämbete genom att det för vidare hans levande vittnesbörd, framför allt genom sitt liv i tro och kärlek, samt genom att det frambär lovets offer till Gud.

Dopet är så nyckeln som öppnar porten för oss in till den väg där hela Guds folk går fram mot den fullkomning som är vårt hopp. Men eftersom alla inte är med i den rörelsen är det vårt uppdrag, det som vi utrustades för i dopet, att inte se bara framåt, utan också åt sidorna. Där finns alla de som ännu är vilsna och lider. Och det kan inte annat än i oss uppväcka samma reaktion som hos Jesus och Dominikus – vårt medlidande som väcker vår barmhärtighet. Vi ser och möter då vår nästa.

Och om vi är barmhärtiga i en värld som är obarmhärtig är det ett vittnesbörd om Guds kärlek som är större än alla ord. Om vi i Jesu efterföljd älskar som han älskade och låter vårt medlidande leda oss till att vara barmhärtiga och göra vad vi kan för att lätta människors lidande, då bereder vi vägen för det som är alla människors kallelse – den som är att komma med och gå vägen som är Jesus in till Lammets måltid som hos Fadern kommer att vara i ett evigt nu.

Henrik Alberius OP, Lund

Henrik Alberius OP,
Lund

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *