Glädjen

3. søndag i advent (År B)

Mitt ibland er står en som ni inte känner (Joh 1:26)

Gaudete - rosa lys i adventskransenGlädjen är en bristvara i vår tid. Jag minns från resor i öst och väst fruktansvärda förstäder och deras glädjelösa befolkning. Men också här i Sverige är många gonger människornas ansikten tomma och stumma. De verkar inte ha något att se fram emot. Vad är livets mening? Är det att ha tillgång till 58 TV-kanaler dygnet runt? Är det ens att ha en fast anställning? Är det ens att ha ett lyckligt familjeliv? Allt sådant är naturligvis bra, till och med TV-kanalerna kan vara en välsignelse. Men bakom  allt detta måste det finnas något annat som är källan till sann glädje, och källan till glädje är alltid gratis. Livets bästa glädjeämnen, Guds välsignelser, kan inte köpas för pengar. De är gåvor från ovan. En av de dyrbaraste gåvorna är glädjen , glädjen i Gud. Den kan man få även om man saknar TV, är arbetslös eller ensam i här i livet. Men den kan man bara få om man gör sig fattig i anden, tom på allt skräp, öppen för Gud.

Vi firar i dag den tredje söndagen i Advent. Dagen bär namnet Gaudete, som betyder «Gläd er!». Glädjen är en fundamental följeslagare till sanningen. Glädje är beviset på att man lever i sanningen. Glädje kan inte döljas. Buddhismen är en religion som avvisar längtan och menar att det är längtan, som alltid måste förbli otillfredsställd, som är orsaken till männinskans olycka. Döda längtan, så lever du nöjdare. Kristendomen är längtans religion. Den förkunnar att den efterlängtade Messias har kommit. Längtan är uppfylld. Den som har förstått hans närvaro måste fyllas med glädje. «Han kommer, hoppet föregår, och glädjen följer i hans spår.»

Tänk efter: evangeliet, ett ord som betyder glädjefylld nyhet, börjar med att ängeln Gabriel säger sitt «Hell dig» till Maria, på grekiska chaire, som egentligen betyder «Gläd dig». Gläd dig, Maria, eftersom du har anledning till glädje. Föremålet för människans heta längtan kommer nu, och han kommen genom dig. Och ängeln som visade sig för herdarna utanför Betlehem sade: «Jag bär bud om en stor glädje: idag har en Frälsare fötts åt er.» Och så fortsätter det. Det är genom att känna igen Messias närvaro som människor fylls med glädje. Så länge han inte är igenkänd, uppfattas han som ett hot. Herodes blev rädd och beslöt om barnamorden i Betlehem. Ôversteprästarna, de skriftlärde och fariseerna beslöt att på något sätt röja honom ur vägen. De hade inte känt igen honom: beviset var att de inte hade drabbats av den stora glädjen. Det är de i anden fattiga, Maria, Josef, herdarna, syndarna kunde känna. Evangelium är nyheten om en glädje som kommer utifrån människan, något hon inte har skapat själv, den oskapade glädjen: den börjar när Kristus blir människa, och den som känner igen honom kan inte dölja sin glädje: Maria brister ut i sången Magnificat, «Min själ prisar Herrens storhet och min ande jublar över Gud, min frälsare!». De vise männen från Österlandet såg stjernan som ledde dem till Maria och barnet, och de kände en övermåttan stor glädje. Den lille Johannes döparen i sin mor Elisabeths mage sparkade av fröjd. Som vuxen man utbrister han: «Brudgommens, Messias, vän gläder sig åt Brudgommens röst. Den glädjen har blivit min helt och fullt.» Herdarna som bevittnade julnatten vände tillbaka och prisade och lovade Gud. Den spetälske som blev ren gick bort och talade vitt och brett om sitt möte och sin upptäckt. Den prostituerade som mötte Jesus vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon hade känt igen hans närvaro och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Hon hade känt igen den efterlängtade. Igenkännandets glädje.

När Jesus första gången tog till orda i sin hemstad, då citerade han dagens första läsning: «Herrens Ande har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.» Men denna första predikan ledde till att folket i hemstaden blev ursinniga och ville ta livet av honom. De hade knappast upptäckt glädjen, lika litet som Herodes eller översteprästerna, de blev bara rädda, eftersom deras inre var belamrat med idéer som hindrade dem att känna igen Gud. Det är hans vänner som får glädjen som gåva: vid den sista måltiden säger han: «Detta har jag sagt för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig.» er sorg skall vändas i en glädje som ingen kan ta ifrån er.»

Han själv är gåvan, kanske oupptäckt, som kanske ligger dold också för oss som kallar oss kristna och som ännu väntar på att bli upptäckt. Johannes döparen säger idag: «Mitt ibland er står en som ni inte känner.» Det är ord som riktas också till oss. Han är här, han bultar på vårt hjärtas dörr och har gjort det hela vårt liv: Har han mött något gensvar? Der är bättre om vi är stora syndare som upptäcker glädjen i honom än att vi är mätta och trötta rättfärdiga som inte hungrar efter nåd och frid och inte väntar någon glädje.

När Kristus kommer börjar bröllopet, och Brudgommen gläder sig över sin brud: Gud gläder sig över människan, Kristus gläder sig över sin kyrka. Sigillet på den glädjen är uppståndelsen. Kristus går in i sin Faders glädje, och natten lyser som dagen. Han sänder oss sin Ande, själens ljuve gäst, och han kommer själv tillsammans med Fadern och tar sin boning i oss.

Han bor i oss. Men är han upptäckt, känner vi honom? Mitt ibland oss står en som vi inte känner.

Det är ett ord som också är ett löfte: han står redan här, men han återstår ännu att upptäckas.

Teksten er hentet fra Anders Piltz’ bok ”Som regnet och snön – ett kyrkoår” (Artos Bokförlag Skellefteå 1995). 

Anders Piltz, Lund

Anders Piltz, Lund

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *