Min dom över Jesus

24. søndag i det alminnelige kirkeåret, år B

Kristus ikonJesus från Nasaret är den mest gåtfulla person som någonsin uppträtt på vår jord. Ingen har copyright på Jesus. Varje tid (ja varje människa) fäller likt Pontius Pilatus domen över honom och tecknar, medvetet eller i förbifarten, sin egen bild av honom. Varje sådan bild kan bara vara en del av sanningen, kanske en grov förvanskning, som säger mycket om tecknaren, inte så mycket om Jesus.

De första bilderna av Jesus, i Roms katakomber, visar en skägglös ung man med kort lockigt hår, den gode herden som vallar sin hjord. När kyrkan blev tillåten framträdde bilden av Kristus som Allhärskaren, Pantokrator, lagstiftaren som mottar de himmelska härskarornas hyllning. Först omkring år 400 standardiseras Kristusbilden. Han blir sådan vi känner igen honom från konsten: med ofrånkomlig blick, kluvet skägg, mittbena, en lock i pannan och en djup rynka mellan ögonbrynen. Under tidig medeltid var Kristus Segraren på triumfkrucifixet, den Uppståndne som förvandlat korset till sin tron och därifrån välsignar betraktaren. Efter digerdöden (ca 1350) blev Jesus plågad, torterad, obotligt sjuk. Kristus på 1600-talet är en muskulös världserövrare, som rör sig hemtamt bland välnärda damer och mondäna herrar.

1700-talet fäste sig vid vishetsläraren, som tröstar och manar oss till uthållighet inför ödets slag och växlingar. Man skall leva enkelt och nöja sig med lite. I början av 1800-talet var korset tomt och förgyllt; lidandet antyddes bara med en kvarglömd svepeduk. Thorvaldsens Kristus i Köpenhamns domkyrka (och i otaliga gipskopior) har absolut symmetriska, rena anletsdrag och öppen famn; han är den förstående vännen, den säkra tillflykten när världen visar sig avog och bedjaren känner sig betryckt över sin ofullkomlighet.

George Rouaults Smärtornas man visar den fattiga, övergivna och utnyttjade människan, som 1900-talets arbetare kunde identifiera sig med. På sextiotalet ville man anknyta till den Jesus som utmanade etablissemanget, han som åt och drack med de utslagna. Nutiden tänker sig Jesus som en kompis som alltid förstår mina kompromisser. Alla vill ha Jesus för sina syften. Han har fått göra reklam för hamburgare och jeans.

Varje tid ritar en ny bild. Varje människa gör sin egen. Han har utlämnat sig i människors händer och åt människors tankar och fantasier. Detta är en del av människoblivandets mysterium.

Det finns en enda möjlighet att göra sig en rättvis bild av Jesus, att se den sanna bilden, och det är att med största uppmärksamhet studera de fyra evangelierna. Där finns bilden som fastnade på näthinnan och i minnet hos de första som kom i kontakt med honom. Eftersom ingen kunde berätta allt, måste man inskränka sig till de viktigaste händelserna och orden i hans liv. Berättelsen finns i fyra versioner, som man skall lägga på varandra. Då uppstår djupverkan och rörelse, och bilden blir exakt. När vi ser hans ansikte kan vi också betrakta vårt eget. Han ska bli det Du som vi samtalar med och vars blick vi möter i tyst kärlek.

Petrus, apostlafursten, bekände öppet: “Du är Messias”. Bra, Petrus, du har rätt. Men du ser Messias som triumfator, kung, härskare. Du är glad för att du står på vinnarnas sida. Du vill vara med och dela segerns sötma. Men du blir chockad när han, Jesus, kallar dig Satan. En chockterapi, för att du skall vakna upp. Du vill inte vara med när han säger att du och hans följare (vi!) måste dela Mästarens öde. Jesus måste lida och förkastas av människorna. Vi får inte bli förvånade om samma sak händer oss.

Guds sons väg genom världen följde en karta som profeten Jesaja hade ritat, när han talade om Herrens lidande tjänare, som lydigt går den väg Gud vill att han skall gå. När Herren öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. Är det inte häpnadsväckande? Dessa ord skrevs mer än femhundra år före Jesu lidande, och ändå beskriver de i detalj hur man behandlade honom inne i Pilatus palats kvällen före hans död. Allt ingick i Guds plan.

Vi måste gå samma väg, efter honom, överlåta oss i Faderns händer, acceptera Faderns vilja. Detta är också chockerande. Här är evangeliets smärtpunkt. Och ändå är det ett evangelium, ett glatt budskap. Här skiljer sig Jesus från alla lyckoprofeter som lovar gratis framgång. Att acceptera sitt kors, det är hemligheten. Vi skall leta efter lidanden och motgångar. Det vore perverst. Att ta sitt kors, det är att villigt och glatt acceptera de motgångar, besvikelser, sjukdomar, förluster, missförstånd och motigheter som livet medför, i synnerhet för Kristi lärjungar. Ibland måste man betala ett pris i form av oförståelse, förakt och förtal om man vill höra till honom. Ve er när alla talar väl om er, säger han ju. Helgonen är exempel på allt detta. Den som accepterar detta har förstått vem Jesus i verkligheten är, och vad evangelium och glädje och frälsning är.

Den största klassikern i den kristna litteraturen är kanske Thomas a Kempis, Om Kristi efterföljelse, skriven i Holland på 1400-talet, ständigt tryckt i nya upplagor. Där heter det: “Allting sammanfattas i korset, eftersom allting måste dö. Det finns ingen annan väg till livet och till verklig inre frid än det heliga korsets väg: att dö en smula varje dag. Du måste ju alltid lida något, antingen frivilligt eller ofrivilligt. Du finner korset överallt. Du har ont i kroppen eller plågas i själen. Om du frivilligt bär ditt kors, då kommer det att bära dig och leda dig dit du vill. Om du bär det motvilligt blir det bara en börda som du ändå inte kommer undan. Om du kastar av dig det ena korset, väntar ett annat som kanske är tyngre. För den som frivilligt bär korset förvandlas plågan och bördan till gudomlig tröst.”

Märkvärdigt nog är sådana ord mycket mer tröstande när man har det svårt än om någon kommer och bagatelliserar lidandet. I korsets realism finns kraften som tillåter en plågad människa att börja se framåt, göra något åt sin situation, ta nya initiativ, fyllas av hopp.

Att vara kristen är att berömma sig av Kristi kors. Vi gör korstecknet och trotsar ondskan och döden. Vi hänger korset på väggen för att kunna blicka upp mot det i svåra och i glada stunder. Vi sätter korset i dödsannonserna och på gravarna, som ett segertecken, ett löfte om liv. Därför firar vi i morgon det heliga Korsets upphöjelse.

Korsets tecken säger: om Gud utblottade sig och valde att dö så, om han valde fasans tecken och förvandlade det till segertecken, då måste det betyda något för alla mänskliga situationer och livsöden på vår jord.

Här finns den sanna, djupa, levande bilden av Kristus.

Anders Piltz OP, Lund

Anders Piltz OP, Lund

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *