Väck mig ur min slummer

29. søndag i det alminnelige kirkeår, år B

pyramid luxor (1)

Pyramidens spets möter himlen. Den döde farao begravd där nere tycks säga:  – ”Se här, också som död härskar jag och makten är min!”

Illusionernas värld, att förväxla sig själv med Gud.

Nog är det mänskligt att vilja bortse från att man bara är människa. Kanske skall det kort och gott kallas för rädsla?
Blundar jag  tillräckligt hårt, om jag slumrar stilla på min soffa, så kan jag tänka att jag nog egentligen är en god människa. – ”Jag är väl värd att vara hos Gud!”

Runt omkring finns sjuka och döende, människor på flykt, människor som säljs hit och dit. Världen är en brutal plats och människorna är ofta, mycket ofta, brutala och okänsliga och beredda att vandra över liken av de andra. Kanske också jag, slumrande på en soffa?

Men världens oro lämnar ingen ro, hur jag än blundar.

Så svårt att se och erkänna sin svaghet. Så svårt att se den egna delen. Så svårt att säga: ”-Förändra mig!”

Kanske hellre: ”-Nu skall jag förändra mig!” Ta nya tag. Bli bättre.

Också det är att blunda och slumra. Ingen av oss är hos Gud, ingen av oss är där inne i värmen där man skapar endast goda saker och endast lever i fred med varandra. Vi står utanför en dörr som är stängd, och vi anar att på andra sidan finns det som vi gärna vill låtsas vi har redan nu.

Hur öppnas en dörr man inte har nyckeln till? Ja, man knackar väl. Om man litar till att någon är hemma knackar man igen. Man hoppas och tror. Då blir kylan utanför dörren plötsligt uppfylld med värme.

För att knacka måste man vara vaken och på plats. Stå där och tro att Gud vill och kan öppna. Och  ropa: ”-Väck mig ur min slummer. Förändra mig, gör mig mer lik dig.”

Björn Engdahl OP, Lund

Björn Engdahl OP,
Lund

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *