Självkännedom enligt Katarina av Siena (del 2)

CatherineKännedomen om Gud i mig – en andra djupare dimension

Katarinas förståelse av självkännedomen djupnade under hennes liv. I Dialogen läser vi hur Fadern säger till henne: ”Kännedomen om sanningen kommer genom självkännedom, men inte ren självkännedom, utan kryddad (condito) och förenad med kännedomen om mig i dig”.

Denna kännedom om ”Gud och hans godhet i mig” blir en andra och djupare dimension av Katarinas lära om självkännedomen. Dessa två delar får inte separeras från varandra (L T340), för i det ena fallet kunde själen bli missmodig, och i det andra fallet övermodig.

Gud Fader till Katarina: ”Om självkännedom och tanken på synd inte blir kryddad med minnet av blodet och hoppet om barmhärtighet, blir resultatet utan tvivel förvirring. (D 66)

Men såsom natten föregår dagen, måste vi först se vår fattigdom, och därefter också se Guds godhet i oss. Gud säger: ”Den som inte känner sig själv kan inte känna mig” (L T272).

I kännedomen om oss själva lär vi känna Guds godhet mot oss. Fadern säger till Katarina: ”När jag såg in i mig själv, blev jag betagen i människan och det gladde mig att skapa henne” (D 135), och vidare: Gud såg in i sig själv och såg människornas skönhet, och även fast Han visste att de skulle synda mot Honom, så blev Han förälskad i dem. Han manifesterade denna kärlek genom att skapa dem och senare frälsa dem. Dock är inte detta den yttersta fullbordan av Guds kärlek, för Han skapade dem och frälste dem för att de skulle kunna delta i och njuta Hans godhet för alltid i himlen. Denna ”eviga sanning” lär man känna i självkännedomens cell.

Gud önskar inget annat än att skänka sin kärlek och godhet till oss för all evighet, och att få ta emot vår kärlek tillbaka. Detta är målet till vilket allt är inriktat och underordnat. Thomas av Aquino säger: ”Människans slutliga mål är det oskapade goda, nämligen Gud, som ensam kan uppfylla människans vilja till brädden, på grund av sin oändliga godhet… en verklighet i honom, för vad är det, om inte hennes ankomst till Gud och hennes glädje i Gud.” (STh Ia 2ae, q. 3, a. 1)

Innan vi var hans vänner gottgjorde Gud för våra synder. Hans nåd föregår och frambringar varje god handling i oss. Guds kärlek till oss är både universell (till alla) och differentierad (till den enskilde). Han älskar oss med en barmhärtig kärlek: ”Min barmhärtighet, som ni tog emot i blodet, är ojämförligt större än alla synder som begåtts i världen”. (D 129)

Fadern säger till Katarina: ”min kärlek skapade er och min kärlek bevarar er” (D 82). Han älskade oss gratis innan vi existerade. Därför föregår alltid hans kärlek oss. Katarina finner knappast ord för att beskriva Guds kärlek till människan, hon använder ord som omätlig, obeskrivlig, oöverträffad. Bilderna hon använder visar på en kärlek som är outtröttlig, som en moders kärlek till sitt barn; eller en kärlek som är irrationell, som målar Gud som en drucken eller tokig av kärlek till mänskligheten.

Han vill inget annat än vårt bästa (L T77, T97, D 140), och har ämnat oss för den eviga lyckan. I sin Försyn fullföljer Han detta syfte, i sitt styre av världen och sina handlingar med oss, särskilt i gåvan av vår natur och nådens gåva, dygderna, Andens gåvor (D 140), och läkemedlen vi behöver för våra skröpligheter (L T48).

Kärlek är motivet för varje gåva Gud ger oss. Han visar kärlek då han tillåter motgångar, förföljelse, frestelser. Katarina skriver att han ”då ger oss kärlekens eld” (L T25), för att rena och leda oss tillbaka till vägen som för till det eviga livet (D 141). Han visar sin kärlek genom att ta hand om var och en av oss genom omständigheterna. ”Guds godhet arbetar ständigt i oss” (L T23).

Några bilder för självkännedomen:

”källan”

Katarina uppmanar oss att stiga ned i denna källa, för om vi vistas där kommer vi lära känna både oss själva och Guds godhet. I denna källa finns både jord och vatten. I jorden upptäcker vi vår fattigdom: vi ser att vi inte är, att vårt vara kommer från Guds Vara. Vi går också till det levande vattnet, själva kärnan i kunskapen om Guds sanna och ädla vilja, som endast önskar att vi skall bli heliga.

”cellen med två rum”

I det första rummet ser vi vår fattigdom, synd och laster som vi drar upp. I det andra rummet ser vi Guds glödande, radikala kärlek till oss. Här ser vi också dygderna i Gud, och eftersom Gud är i oss upptäcker vi även dygderna i oss, åtminstone i ett grodd-stadium. Katarina uppmanar oss att plantera dygderna. De första som ska växa är kärleken, ödmjukheten och tålamodet.

”det fridfulla havet” (mare pacifico)

I denna bild har hennes undervisning om självkännedomen kommit till mognad. Katarina säger: ”Tänk på det så här, vi ser varken vår värdighet eller våra defekter som vanställer själens skönhet om vi inte går och ser på oss själva i det fridfulla havet, det gudomliga Väsendet, där vi är porträtterade; för därifrån kom vi när Guds Vishet skapade oss till sin avbild och likhet.”

Människan ser hur otroligt älskad hon är av Gud då hon uppehåller sig i detta ”Hav”. Hon rörs då att älska Gud, att besvara kärleken. Gud vill att vi tar detta första steg. Han inbjuder oss att skåda in i Honom. Kärleken rör sig alltid mot förening med den älskade. Och att älska Gud är att gradvis förenas med Honom, och att gradvis förvandlas till Honom.

I havet ser hon också det som fläckar hennes skönhet, synden som gör att hon inte kan återspegla Gud, och som måste tas bort. Katarina uppmanar oss att dra upp lasterna och plantera dygderna. När det sker växer vi mot föreningen med Gud. Katarina talar om ”självkännedomens nåd” och ”heliga avgrund”.

För att ge oss en sant kristen kännedomen om oss själva och Gud talar Katarina också om den Heliga Treenigheten och om frälsningen. Just för att dessa aspekter leder oss närmare mysteriet. Några ord om detta.

Treenigheten

Den eviga Treenigheten är Guds konkreta form, som träder fram genom uppenbarelsen. Gud som verkar i skapelsen och i våra själar. Det är den gudomliga verklighet som är närvarande eller reflekterad i oss.

Katarina betraktar framför allt de tre gudomliga Personerna i deras förmedlande funktion, genom vilken Guds handlande når oss. Treenighetens Personer verkar i oss genom att förmedla sina egenskaper: kraft, visdom och mildhet/kärlek.

Den själ som ärligt söker Gud får också en försmak av himlens salighet i Treenigheten, då hon ger sig till denna Treenighet.

Katarina ser Treenigheten som en mycket hög väg utan slut, ”där vi tar emot så mycket ljus och kunskap om Guds godhet att vi inte kan utrycka det” (L T226).

Den skapade Treenigheten

Guds avbild i oss är likt en skapad treenighet. Den leder oss att lära känna den oskapade Treenigheten. Herren skapade oss inte enbart till Treenighetens avbild, utan också till Treenighetens likhet. Denna likhet finns i den mänskliga själen, i dess tre krafter: minne, intellekt och vilja. Då dessa tre krafter är enade liknar de alltmer Guds Treenighet, och förenar oss med denna. Den skapade treenighetens fullkomning består i en fullkomlig imitation och fullständig förening med den eviga Treenigheten. Det består i att själen sänker sig ned i Gudomens fridfulla hav, och tränger allt djupare ned i denna ”kärlekens avgrund”. Och att man, då man är Treenighetens avbild, får smaka det gudomliga livet i dess ljuvhet, helt besvara den, och bli iklädd den (D 167).

Kristi blod

Katarina inleder varje brev med: ”Jag skriver till er i hans dyrbara blod”. Alla hennes skrifter är färgade av blodet. Varför då?

Vi vet att hon hade mystiska upplevelser då hon fick dricka från Kristi sida. Och då hon tog emot kommunionen lämnades en blodsmak i munnen.

Skärningspunkten för alla trons mysterier är Blodet; Allt ses ur denna synvinkel, alltifrån den skapande Treenigheten till människans slutliga mål. Blodet är därför en påminnelse om allt som tron och livet i Kristus betyder.

Blodet manifesterar sanningen

Katarina framhåller att den viktigaste sanningen manifesteras i blodet, nämligen: Sanningen om Faderns kärlek till oss. Hon utvecklar inte frälsningens dogm läromässigt utan för fram det främsta argumentet för dess sanning, nämligen att Gud älskar oss och vill att vi ska leva lyckliga med honom i evighet.

Katarina har ett speciellt uttryck: ”Gud Faderns sanning”: dvs att Gud av kärlek skapade oss till sin avbild och likhet, så att han skulle kunna vara i en personlig älskande relation med oss, där han skulle dela sitt liv och glädje med oss. Det handlar om ”hela den gudomliga planen och processen vad gäller människan” (Foster, I, Catherine, intr.).

Denna sanning var Faderns hemlighet, och därför kunde endast Sonen uppenbara den för oss: Faderns vilja att ge oss ”sin eviga skönhet” (L T102), dvs ge sig själv till oss i det eviga livet. Men pga av människans synd blev inte denna sanning uppfylld i henne, och därför gav Fadern oss sin Son (L T193). Men inkarnationen var inte tillräcklig för Faderns kärlek och för att uppenbara sanningen. Det definitiva beviset av denna sanning är offret på Golgata.

Blodet representerar Nåd

Blodet öppnar hela nådens osynliga värld för själen, som har sin källa och näring i det. I ordet ”blod” uttrycks nådens värld i sin konkreta form.

Katarina säger: ”I blodet har vi liv” (L T153). Hon skriver ofta orden ”i blodet”, vilket kan jämföras med Paulus ord ”i Kristus”.

I blodet ser vi frälsningens nåd. Katarina uttrycker frälsningens nåd som ett källflöde, en renande och förvandlande källa. Hon säger: ”I oss själva finner vi blodet som manifesterar kärleken som Gud har till oss; i blodet tar vi emot vår frälsning och blir återskapade i nåden. Vi är det kärlet som har tagit emot blodet” (L T304).

Kristi blod renar oss. Katarina skriver att: blodet tvättar, flödar, bevattnar, färgar, m.m. Hon inbjuder oss t.o.m att bada i det. Katarina ser detta som ett omistligt element för att rena hela personen.

Blodet kan göra personen berusad därför att det ger liv och släcker törsten (D 27, D 66). Blodet är medlet för att befria från syndens slaveri, vare sig det gäller djävulens kedjor (L T112, T189), eller som en medicin som helar våra sjukdomar (L T168). Blodet är nyckeln som har öppnat himlens portar för oss (D 27, D 155).

Nådens liv i oss karaktäriseras av blodet. Treenigheten finns i detta blod. Kristus är källan med det levande vattnet pga blodet som utgjöts genom hans sår. I dopet tar vi emot ”nådens ljus”, fröet som vi måste se till bär frukt, genom att vi förblir i det sanna vinträdet som är Kristus (D 24).

Nådens ljus är en gåva som kommer från den helige Ande ”i kraft av blodet” (D 119). ”Nådens ljus” gör själen till en himmel (D 33) eftersom Gud bor i den (D 55). Det återskapar oss till livet som Guds söner och döttrar (D 60), och gör det möjligt för oss att nå det eviga livet (L T122).

Sakramenten är livgivande kanaler, som leder nådens liv till oss (L T168, T171). Katarina skriver: ”sakramenten har alla liv och värde för oss i kraft av blodet, om vi tar emot dem med en sann och helig mottaglighet” (L T339, D 115, D 119). Närhelst prästerna administrerar sakramenten är det de facto blodet de administrerar till de troende (D 23), det som vi kallar sakramental nåd.

Blodet förser hela Kyrkan med sakramentalitet. Katarina säger: ”Kyrkan är ”en vinkällare (cellaio) där blodet från den enfödde finns” (D 115).

Dopet ger oss den första nåden. Den kommer till oss från Kristi sårade sida (L T189, D 75). Endast i kraft av blodet tar den bort ursyndens fläck och ger oss nådens liv (D 14, 75, 135).

Boten. Katarina kallar boten ett ”dop i blod och eld” (L T189), som kan användas varje dag som medicin för våra dagliga svagheter (L T28, T102). Det betyder ett nedstigande av den gudomliga kärleken och förlåtelsen, en gåva av det dyrbara blodet, som får effekter.

Eukaristin. I Dialogen skriver hon att i Eukaristin är Kristi kropp och blod, själ och gudomlighet likt en sol i sakramentet (D 110), som inte förintas då man tagit emot det, utan då man konsumerat det förblir ”nådens avtryck” i själen likt ett sigill, som där präglar Treenighetens karaktärsdrag (D 112). Då har en otrolig förmedling skett, eftersom själen ”då hon tar emot detta sakrament är i mig och jag i henne såsom fisken är i havet och havet i fisken” (D 112).

Katarina kommer med detta precisa påstående: ”Blodet är vårt” (D 134, L T193). Dvs att att vi har rätt att be om all den nåd som denne Son har förvärvat åt oss med sitt blod.

Bönen blir en viktig faktor för den kristne för att nå den livgivande energin, och är också förbunden med blodet. Vi får bönfalla Gud att ge oss frukten av hans Sons blod.

Blodet visar på Livets Lära

Kristus visar oss ”sanningens väg”, dvs sin ”lära” (D 29, D 166). Den vägen öppnades och utstakades av blodet (D 27, D 100, L T83, T 173, T315). Fadern säger till Katarina: ”Vägen är uthamrad i blodet från min Sanning” (D 135, L T29, T271). Katarina: ”vi är placerade på detta slagfält och vi måste alltid kämpa” (L T114), och ”den som inte kämpar segrar inte” (L T169).

Katarina konstaterar att vi måste gå till Fadern genom den korsfäste Kristus, dvs på lidandets väg (D 53, L T318, T272). Från korset har han undervisat oss, som från en cattedra (sic), om ”sanningens lära och kärleken väg”. Hans blodiga offer är den sanna ”vägen och vår regel” (L T101, T216, T316). Katarina säger att Kristus är den ”ärorika boken”, där alla dygder står skrivna (D 154), ”inte med bläck utan med blod”.

Minnet av blodet kan bli som ett bad, som man ständigt kan sänka sig i och uppnå alla slags vinster: att bittra saker blir ljuva, att bördor blir lätta (L T260); sporra oss till hängivenhet, att kämpa och vinna över frestelser med förtröstan på den korsfäste Kristus (L T261), D 66); att släcka elden från köttets själviska passioner (L T21); framkalla hat mot synden.

Tron, hoppet och kärleken finns i Kristi blod (L T56), men framför allt kärleken, som vi finner i den korsfäste Kristi blod, som av kärlek utgjöts på korset. Det är inte en kärlekens sötma i känslor, utan en kärlek med enorma dimensioner, mot vilken vi måste mäta vårt eget svar i kärlek.

Större än hans fysiska smärta var smärtan i Jesu längtan. Det kommer vid Jesu död till uttryck i den sista stöten med lansen, utgjutandet av hans sista blodsdroppar, som betyder att han älskade mer än han kunde ge. Fadern säger till Katarina: ”Genom öppnandet av Kristi sida visade jag er hjärtats hemlighet. För inne i Kristus fanns det ännu mer av min kärlek till människan, som inte syntes genom den yttre kroppen och dess gärningar” (L T189).

”O evige Fader, ljus som överstiger alla andra ljus, då allt ljus kommer från dig! O eld som överträffar varje annan eld! Du är elden som brinner utan att slockna! Du förtär varje synd eller själviskhet du finner i själen. Men ditt förtärande förtär inte själen, utan föder henne med en omättlig kärlek. Även om du tillfredsställer henne, blir hon aldrig mätt utan längtar ständigt efter dig. Ju mer hon äger dig desto mer söker hon dig, ju mer hon söker och längtar efter dig, desto mer finner och åtnjuter hon dig, höga eviga eld, kärlekens avgrund!” (Dialogen 134)

Källor:

Catherine of Siena Doctor of the Church. Notes on her life and teaching, by Giacinto D’Urso OP. Translated with introduction and notes by Thomas McDermott OP (Chicago, New Priory Press, 2013).

Thomas McDermott OP, Catherine of Siena, Spiritual Development in her Life and Teaching (Paulist Press 2008).

Catherine of Siena: Essays on her Life and Thought. Edited with an introduction and notes, Thomas McDermott OP (Chicago New Priory Press, 2015).

Michael O. Jackels: Poverty: Blessing and Woe. A Study of the different Senses of Poverty and its Place in the Spiritual Life According to the Writings of Catherine of Siena (1989) Finns på: www.drawnbylove.com

Tips! www.drawnbylove.com Artiklar m.m. om Katarina av Siena. /Thomas McDermott OP

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *