Allt mitt är ditt

Lesninger for 4 söndagen i fastan, årgång C

”Ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter.” Det är oss det handlar om. Det ska verkligen synas att vi är Guds avbild, Guds ansikte för världen. ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt”, är Guds tilltal till oss. Åter och åter bekräftar den judisk-kristna traditionen att vi verkligen är Guds avbild och skapade till Guds likhet. Gång på gång gör Gud klart att vi verkligen får del av hela hans auktoritet och skaparförmåga. Gud har inpräglat sig själv i varje skapelse. Vi behöver varken drunkna i samvetskval, som den yngre sonen, eller rättfärdiga vårt på ytan perfekta beteende, som den äldre. Den enda meriten som har värde i Guds ögon är om vi fullt ut förverkligar de förmågor som just vi blivit begåvade med, som Gud inpräglat i var och en av oss. Då blir vi avbilden, Guds representant i och för världen. Och Gud behöver varken ångra eller rättfärdiga sitt vara eller sina handlingar. De är goda, mycket goda, och auktoriteten ligger i att Guds skapande Ord får oss att växa, mogna och bli hela, bli Guds avbilder. Dräkten, ringen och skorna är de yttre tecknen på auktoritet i den antika kulturen, de är symboler på befogenheter och myndighet. Och allt som Gud förfogar över är också Guds gåvor till oss, ”allt mitt är ditt”.

Men vi har fruktansvärt svårt att tro på vår egen värdighet och att glädjas över den. Fjärde söndagen i fastan förkunnar glädjen och har av tradition kallats för laetare, ”gläd er”. Ja, Gud är glad i oss, i sin skapelse. Gud gläds lika mycket över den yngre odågan, som trots sitt vilda leverne ändå inser Faderns medlidande, som över den äldre brodern, som ser på sin egen förträfflighet, om än med en viss bitterhet, och inte riktigt förstår hur långt Guds barmhärtighet sträcker sig.

Men visst är det så att vi ibland har svårt att glädjas åt våra medmänniskors särskilda gåvor och förmågor. Avundsjukans fula ansikte dyker upp med jämna mellanrum och vi glömmer bort vår egen värdighet. Vi har alla fått en särskild dimension, en särskild nyans av Guds ansikte att förmedla till världen. Den förmågan döljs om vi hyser avund mot våra närmaste eller läser vår livshistoria med ett bittert sinne. Den auktoritet vi har fått att dela med Gud innebär att vi kan förvandla varje enskild situation från förtryck till befrielse, från nöd till välgång, från uppgivenhet till hopp. Auktoritet kommer ursprungligen från verbet augere, som betyder att få något eller någon att växa, mogna, öka i värde. Våra handlingar ska alltså få våra medmänniskor att växa, mogna i sina unika förmågor för att vi tillsammans ska lägga grunden för det gemensamma bästa för hela mänskligheten. Men det är bara tron som gör detta möjligt, tron på att det till synes omöjliga är fullt möjligt. Bara vi erkänner den Guds värdighet som vi utrustats med.

Trots alla våra tillkortakommanden, vår avund, vår bitterhet, vår icke-tro, vårt bristande hopp, så gläder sig Gud över oss, sin avbild. Och Gud börjar om och om igen, bokstavligen tjatar igenom hela frälsningshistorien, att ”allt mitt är ditt”. Profeten Jesaja låter Gud ropa ut: ”Gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje. Jag skall jubla över Jerusalem och glädjas över mitt folk.” Och Paulus är inte sen att bekräfta hela denna historia när han i dagens episteltext skriver att ”Den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Men dräkten, ringen och skorna och arvet, ”allt mitt är ditt”, ger oss ett ansvar. Inte så mycket ett ansvar att åstadkomma, att göra saker. Mer ett ansvar att låta bli att klaga, att låta bli att hänge oss åt det där lågintensiva, nötande klagandet. Vi har Guds förmåga till förändring och förvandling, till att bli hans medskapare. Det är det som texten i Josuas bok visar på. Gud skänker manna när det inte går att få till något annat. Men när folket fått det förlovade landet, ”allt mitt är ditt”, då måste de själva så och skörda, äta av det landet ger genom det egna arbetet. Dräkten, ringen och skorna är inga passiva gåvor, de ger auktoritet, förmågan att skapa, att få allt och alla att växa.

Denna söndag ska vi sjunga med Gud själv: ”Gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar.”

Sr Madeleine Fredell OP

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *