Ödesgemenskap

Dyra Vårfrudag, 15. augusti

Stora ting låter den Mäktige ske med mig (Luk 1:49)               Santa Maria in Trastevere

Vad kan vi veta? Vad bör vi göra? Vad vågar vi hoppas? Så sammanfattade den gamle filosofen Kant filosofins uppgift.

De är människans frågor. Maria ger oss svaret på de frågorna, tror jag. När hon skulle dö (legenden framställer henne som döende i kretsen av Jesu tolv apostlar) kunde hon se tilbaka på sitt liv och påminna oss om det som Gud hade gjort med henne; stora ting, som hon själv säger. De gjordes för vår skull. Maria hade en kunskap om Kristus, en insikt i hans hemlighet som ingen annan skapad varelse har haft eller kan få. Som det står i en dikt: «Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig» (Jacques Werup).

Så kunde Maria, vid avslutningen av sitt jordeliv, mer än någon annan säga: «Jag har varit med om honom, jag kan aldrig förlora honom. Jag fick honom när den Högstes kraft kom över mig, jag väntade honom i nio månader, jag födde honom, lindade honom och lade honom i en krubba, jag gav honom bröstet, jag skötte honom, snöt och tvättade och klädde honom, jag flydde med honom undan mördare till främmande land, jag lärde honom att gå och att läsa bönerna, jag såg honom lära sig snickaryrket, jag bevittnade hur han småningom steg ut ur tystnaden i Nasaret, jag förstod att jag inte längre förstod honom, eftersom han hade en uppgift som jag ännu inte fattat vidden i. Jag följde hans vandringar, hans spår, med största uppmärksamhet. Jag var med vid slutet, under korset. Jag måste bevittna hur de torterade mitt barn, jag tog ner honom från korset och han vilade i mitt knä, som han en gång hade gjort som liten, som ett av jordens barn, som en av alla de plågade på jorden, offren för människors ondska. Jag fick vara med om trons natt, när han låg i graven. Jag fylldes med en nästan outhärdlig glädje vid hans uppståndelse. Jag var med hans lärjungar och väntade på hans Ande, den Högstes kraft, ännu en gång. Jag stannade kvar efter pingsten i den unga kyrkan och berättade om allt jag varit med om.

Jag har varit med om honom. Jag har gått trons väg med honom. Jag kan aldrig i evighet förlora honom.»

Ja, Maria var med den unga kyrkan och undervisade den. Vad apostlarna mindes, det kunde de formulera som läror, de hade synminnen och hörselminnen av Jesus, de hade till och med minnet av hur de rört vid honom. «Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende» (1 Joh 1:1). Men Maria hade mer än så, därför att hon varit med om frälsningens hemligheter i sin egen kropp och i sin egen själ. Hon var förbunden med sitt barn, som alla mödrar är, vare sig de är det på ett lyckligt eller ett olyckligt sätt. (Samhörigheten är ofrånkomlig, och bristen på samhörighet som är så smärtsam i mångas liv är också en form av samhörighet.) Det är därför kyrkan firar Marie hjärta med en egen dag i kyrkoåret. Hjärta, det betyder i det här sammanhanget: tanke, känsla, vilja, irriktning. Hennes personliga, mest personliga, inre liv.

Maria undervisade den unga kyrkan, säger vår egen Birgitta av Vadstena, hon var magistra apostolorum, apostlarnas lärarinna. Hon gav dem svaret på de tre frågorna: Vad kan vi veta? Vad bör vi göra? Vad vågar vi hoppas?

Vad kan vi veta? Vi kan veta att världen är skapad av Gud och att vi är skapade med vårt eget individuella öde för att vi skall vandra trons väg just här med Kristus. Trons väg är ingen idyll. Varför skulle Jesu lärjungar besparas något? Varför skulle Guds vänner leva ett ointressantare liv än andra? Skulle frihet från smärta och lidande vara ett större tecken på Guds välsignelse än trons äventyr? Som om Gud vore ett lugnande piller! Kyrkan är inget försäkringsbolag mot personliga obehag och katastrofer, förluster och obegripliga smärtor. Kyrkan är de som vandrar trons väg, i Kristi spår. De som följer honom skall ha livets ljus. Detta kan vi veta.

Vad bör vi göra? Maria ger svaret, som hon gav vid bröllopet i Kana: «Gör allt det han säger till er.» Han säger till oss: «Den som älskar mig, håller mina bud. Vill du ingå i livet, så håll buden.»

Vad vågar vi hoppas? Vi vågar hoppas på det högsta. Jesus pekar på sin mor, som han har upptagit till platsen vid sin högra sida, han pekar på hennes krona och säger: «Se till vilken härlighet jag har kallat människan. Se till vilken härlighet jag har kallat dig. Se till att du inte går miste om din krona.»

Obegripligt underbar är människans kallelse. Marie kröning i himlen visar bättre än alla filosofiska och teologiska teorier vad som är människans väsen och mening. Genom livets obegripligheter till kröningen med livets krona vid platsen på Guds högra sida. Därför säger Paulus, med en stark betoning på prefixet syn-, som vill framhäva den kristnes ödesgemenskap med Kristus: «Må Gud ge ert inre öga ljus, så att ni kan se till vilket hopp han har kallat er, hur väldig hans styrka är för oss som tror. Han har gjort oss levande tillsammans med Kristus och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen med honom. Vi är hans verk, skapade genom Jesus Kristus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till» (Ef 1:18.20; 2:5.6.10).

Se på Maria, åskådningsexemplet på vad vi kan veta, vad vi bör göra, vad vi vågar hoppas på. Hon är upptagen till Guds, till Kristi högra sida och krönt med livets krona, till kropp och själ. Hon som med kropp och själ tog emot honom, nu har han tagit emot henne.

Salig hon som trodde, salig hon som hörde Guds ord och tog vara på det och i tro och frihet gjorde de gärningar som Gud från början bestämt henne till. Saliga vi som är med honom, vi kan inte förlora honom.

Anders Piltz OP, Lund             Anders Piltz 

Teksten er hentet fra Anders Piltz’ bok ”Som regnet och snön – ett kyrkoår” (Artos Bokförlag Skellefteå 1995). Den gjengis på OPDACIA.com etter tillatelse fra forfatteren.

En tanke om “Ödesgemenskap

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *